Tisdagen var en händelserik dag. Redan på jobbet kändes det att idag, idag är det j-t mycket. Massvis med pumpar som skulle ut i en hiskelig fart. Leveransböter hit och hot om fängelse för försäljare dit. ITT's fotfolk har det inte lätt.

Och just när man intagit horisontell position i soffan och satt och slötittade på det 894:e Simpsonsavsnittet, börjar det tjuta utav bara helvete. "Fan, har jag bytt ringsignal?"
"Var är mobiljäveln!?"
"Men vänta, det är ju min sökare, brandlarmet går!"
Då, mina damer och herrar, hoppade mitt hjärta över nio slag och samlade sig för den adrenalinkick som komma skulle. Full fart ut i hallen och på med kläderna, två språngkliv senare var man på stationen och i full fart med att byta om. Hjärtat pumpade stenhårt. Det är en känsla som knappt går att beskriva, när brandlarmet går.

Larmet slutade väl lite i antiklimax, torrkokning och bara öppna fönstret och vädra ut. Vårt befäl var inte så glad på oss heller. Men det är sånt man får ta.

Sånt här är alltid tråkigt att höra. En av de största tackar för sig. Vem ska Ola nu luta sig mot när det blåser?

När jag väl lugnat ner mig var det dags för ett träningspass i Flyghthallen. Gymma lite, äta lite Freddy-preparat, gå upp 12 kilo rena muskler, tappa allt vad smidighet heter.. Oj, nu spårade det ur. Gymmet, cykeln och sen lite yoga på det. Räcker gott för mig. Fast jag är ju så osmidig nu så det gör ju nästan ont med alla yogaövningar. Jag skulle behöva börja på lite lägre nivå, stretching är lagom.

När vi satt och cruisade ner till Flygthallen i vrålåket, ringde det i telefonen. Och man som man är så skulle man ju visa att man visst kan köra bil och prata i telefon. Det gick ju sådär, kvinnan i luren pratade om någon operationstid och bla bla, medan jag hade full fokus på vägen. Det var först när vi stannat och jag gått ur bilen som hon och jag kunde ha ett normalt samtal. Håller helt med de som vill förbjuda mobilsamtal i bilen. Det är ingen bra idé att sitta i 120 och försöka fokusera på två saker. Och jag som man har det ju riktigt jobbigt här.

Hur som haver, samtalet handlade om en operationstid för mitt lillfinger. Hurra! Änteligen. Bara 18 månader efter att jag sökt hjälp för det första gången. Fast jag bryr mig inte så mycket om att vänta länge, bara jag får högklassig sjukvård. Och det vet jag att jag får på Hand- och Plastikkirurgiska mottagningen i Linköping. That's some good stuff.